Jag är fan inte klar med Depeche Mode

Depeche Mode spelade på Friends Arena i Solna under tisdagen.

Jag minns när jag hörde Eurythmics live-version av Miracle of Love. Det var så mäktigt att höra Annie Lennox stämma att jag knappt visste vilket ben jag skulle stå på. Sen slog den in, sorgen, jag kommer aldrig att få se det här live.

Oturligt nog är jag född i mitten på 90-talet och jobbade inte upp en redig musiksmak förrän 2010 (då är jag snäll mot mig själv). När jag hörde att Depeche Mode skulle ut på turné tvekade jag inte en sekund att boka in det i kalendern. Ganska omgående satte jag också igång att utforska deras låtkatalog i större utsträckning än de låtar som min pappa utbildat mig med.

***

Den 23 maj 2023 var dagen kommen. Jag skulle inte missa Depeche Mode, jag skulle få se bandet som influerat så många av de artister/band/duos som var de stora för mig när jag själv växte upp. När tidningen Classic Pop listade de låtar med störst förankring i Depeche Modes sound var en av dem Exile av en annan brittisk duo, Hurts. Ett band som påverkat mig oerhört mycket.

Nu stod jag på Friends arena i samma svarta skjorta jag hade när jag såg just Hurts i London. Mina naglar var svarta, precis som Martin Gores. Man gör väl hemläxan. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, jag är inte som de andra fansen här som kan erinra varje album sedan 1981. Men det känns som att jag är hemma.

Det är en utanför kroppen-upplevelse, är det verkligen Depeche Mode som står där? Och ja, det är siluetterna av Martin Gore och David Gahan jag ser framför oss. De drar igång och jag är tacksam för att det är dem och inte jag som valt setlist. Det finns en röd tråd och jag får uppleva A Question of Lust, en låt som jag annars kanske gått miste om.

***

Ghost Again är speciell, det är min låt och en låt som jag fått propsa på min pappa: “Men lyssna - den är ju GRYM”. Men när de spelar den live känns den valpig jämfört med låtar som Wrong, Stripped och Personal Jesus. Den har helt enkelt inte lika många år på nacken. De starkaste stunderna för mig är när Martin Gore briljerar själv i A Question of Lust och Speak to Me, och hur hans stämma tryggt backar Dave Gahans riviga, stora röst – och extravaganta kroppsspråk. Som förresten är på topp i John the Revelator.

Jag står där och är återigen så tacksam att de överlevde som band – att jag fick se dem, om än bara som en duo. Pappa smågnäller över att det blir tyst mellan låtarna, han tycker att de ska “kräma på”. Vi diskuterar att det kanske är saknaden av Fletcher som gör sig påmind.

När jag läser recensionerna efteråt, de om döden och att det var “en stor sista show”, känner jag den exakta motsatsen. Lika mycket som om döden handlar det om livet. Memento Mori, kom ihåg att du måste dö, men som Martin Gore påpekade inför albumsläppet: man ska också leva. De båda är i 60-årsåldern och står i glittriga kläder och något i stil med Dave Gahans höftvickningar har jag inte sett sedan Kent valde att lägga av för snart sju år sedan. Utan att ha tidigare referenser känns de två huvudpersonerna på scenen mer levande än någonsin.

***

När jag lämnar Friends Arena känner jag inte att jag är klar med dem. Jag önskar att jag fick 20 år till. Trösten att jag "hann se dem" känns klen samtidigt som jag googlar biljetter till deras kommande turnéstopp, kanske blir det en sväng till.

Jag tänker på mina hjältar, de banden som formats av Depeche Mode som format mig, och på vad det är jag kan lära mig av just Gore och Gahan. Svaret känns lika viktigt som givet: att aldrig mer vara rädd för att ta plats som den jag är. Tack och på återseende.