Åsikt: Jag mår illa av festivalspelningar

Lollapalooza 2023 i Stockholm har gått i mål.

Jag lyckades vara där i dagarna två och såg långt ifrån så mycket jag hade velat, men jag tänkte ändå dela med mig av några spaningar.

Låtar om någon man älskar och saknar...

Det som träffar i hjärtat är när det känns som att en låt är skriven efter ens eget liv. Det beskriver den där förlorade kärleken, stora glädjen eller saknaden. Jag upplevde två låtar under helgen som beskriver när någon sakta tynar bort. Australiensaren Dean Lewis har skrivit en låt om sin cancersjuka pappa – och den har till dags datum 270 036 248 spelningar på Spotify. How Do I Say Goodbye framkallade händer i luften men starkast var när två tjejer framför mig kastade sig om varandra och grät under hela låten. En snarlik scen utspelade sig också när Thomas Stenström senare under lördagskvällen sjöng Ser du månen där du är ikväll. Ett yngre grabbgäng fattade varandra om axlarna och gungade tätt intill. Sorg är universellt, alla känner någon som känner någon.

Festivalspelningar gör mig illamående...

Jo, ni läste rätt. Spelningar på festival får mig faktiskt att må illa. Sedan pandemin hade jag längtat efter att få se OneRepublic som satte färg på mina tonår. De senaste åren har jag i stället imponerats av Ryan Tedders makalösa låtskatt och hur han spottar ut sig hit efter hit. Peppen var total när jag skulle få se de live för första gången men att klämma in så mycket hits på en timme, ja, det gjorde mig yr. Jag fick samma känslan under The 1975 och Thomas Stenström. Det går för fort, jag hinner inte med. En timme var däremot perfekt, kanske lite väl länge till och med, när Dean Lewis spelade.

Killar med gitarr – hur kan ni vara så sårade och varför gillar vi det?

Det var något som slog mig när jag hörde Dean Lewis, Viktor Leksell, ja till och med Matthew Healy. Det är så otroligt många låtar om hur de fått sina hjärtan krossade. Och missförstå mig rätt. Låtarna är bra, riktigt bra. Men jag gillar när kreatörer utgår från sina egna perspektiv och det kan väl omöjligt vara så att de killarna går runt och blir konstant sårade? Eller så har de sjuk otur. Cynisk som jag är tycker jag ändå att det hade varit roligt att se de där grabbarna sjunga om något annat. Självrannsakan kanske?

De jag inte hann se – men vill se mer av!

Jag missade Icona Pop, det kändes sådär men plåster på såren var att jag senare fick se Zara Larssons framträdande som kanske ändå var det bästa under helgen. Fatboy Slim och Don Diablo gick jag också miste om, men det ska ha varit riktigt bra. Daniela Rathana spelade i mitt tycke på tok för tidigt. Henne såg jag på Kentfest för flera år sedan men det hade varit otroligt att få se henne live mycket snart. Cornelia Jakobs var också en av de tidiga akterna som gick mig förbi. Likväl Seoul-bandet The Rose. Fast mest ont gjorde det att jag inte orkade hålla ögonen öppna för att se hela Deportees spelning. Såg dock tre låtar, det var grymt och när de spelar i Uppsala i höst kommer jag att vara där.